Gul jonnes författare

Jag är Bente Kaj Henriksson, författaren till Gul jonne. 

Gul jonne handlar om kocken och maskinisten Henrik W Törnqvist som jag träffade i en källare tack vare min cykel. Ett märkligt sammanträffande, men vi tar det från början.

Jag är en norrlänning i förskingringen - uppväxt i Byske, gick gymnasiet och levde vuxenlivet i Härnösand - som flyttade till Stockholm hösten 2014 för att leva livet som pensionär här (i Solna). Jag har varit anställd arkitekt, därefter sedan 1984 drivit egen verksamhet i Perspektiv.se som grafisk formgivare, utställningsproducent, informatör och organisationskonsult. Jag är också mamma till tre vuxna barn och mormor / farmor till sju barnbarn. Rörelsen har gått så där, vi har hankat oss fram. Jag har varit mer innovativ än ekonomiskt framgångsrik. I och med pensioneringen tänker jag unna mej att skriva utan krav på intäkter och jag var öppen för idéer.

Det är smått osannolikt att Gul jonne finns och att Henrik W Törnqwist och jag träffades över huvud taget. För vi är väldigt olika. Olika kön, ålder, intressen och kunskapsfält. Henrik ärskicklig praktiker inom "mekatronik" och jag är akademiker med två tunga akademiska examina, arkitekt och organisationskonsult, vi har olika syn på politik och estetik. Jag är norrlänning, Henrik är Rospigg och Stockholmare. Kort sagt, såna som vi möts normalt inte över huvud taget. Men det har vi gjort och vi har dessutom samarbetat om boken Gul jonne.

Jag köpte mej en lägenhet på Nybodagatan i Solna 2017. Här kände jag nästan ingen och var öppen för nya bekantskaper. Min bostadsrättsförening hade dåligt med plats för medlemmarnas cyklar, bara ett litet ställ på gården och ett cykelrum i källaren. Dit orkade jag inte baxa min cykel, så gammal tant jag är. 
    "Ska vi inte fixa det lite bättre för cyklarna?" frågade jag styrelsen under en städdag.
    "Jo", sa dom och valde in mej som suppleant vid nästkommande årsstämma. Det fanns en cykelgrupp redan, men när jag kom in så försvann dom ut i tomma intet. Nåväl, driva frågan om cykelgarage ska väl inte vara så svårt, tänkte jag, och kavlade upp ärmarna. Jag är en driftig typ och det märkte dom. Vid nästa årsmöte försvann hela den gamla styrelsen och bara jag var kvar. Bussigt.

Där stod jag, inkuppad, som den mest erfarne i en helt ny och ovan styrelse. Jag blev vald till ordförande utan att kunna nånting om fastighetsförvaltning, styrelsearbete och den ovanliga värmetekniken i vårt hus. Jag behövde alltså nån att fråga om det mesta. 

När jag var suppleant med cykelgaragen som enda fokus passerade ett namn på en person som kunde nåt om vårt pannrum. Jag tog kontakt med honom och bad honom komma till vårt första styrelsemöte för att berätta för oss vad han tyckte var viktigt för oss att tänka på.

Den personen var Henrik och han visade sej vara av den hjälpsamma sorten. Han hade bott i huset tidigare, han hade suttit i styrelsen eller varit adjungerad till styrelsen i många år för länge sen och han anlitades ibland av av styrelserna i huset för sitt teknikkunnande. En guldgruva helt enkelt.

Henrik ville gärna hålla styrelsen intresserad och informerad i teknik- och förvaltarfrågor och jag sökte kunskaper om vårt hus, nya bekantskaper och nåt att skriva om. Därmed möttes vi och våra outtalade intressen korsades.

Vi hade mycket att prata om. Ibland tog vi en öl, eller två, på lokala syltan tvärs över gatan och pratade allt mindre om föreningen och allt mer om våra liv, mest om Henriks. Efter ett tag upptäckte jag vilket udda liv Henrik levt och frågade om jag kunde få intervjua honom för att få hans story nedtecknad och publicerad på något sätt. Det sa han ja till och det var så så det började. 

Jag får ibland frågan hur jag träffade Henrik. Det korta svaret är alltså att jag hittade honom i källaren. Tack vare min cykel.