Bredband
... Det inträffade en kul grej på Skansen. Jag lärde känna en kille, Krister Lund, en vakt som sålde och kollade biljetter. Han var dataintresserad, steg i graderna och kom till Intendenturavdelningen, vakternas avdelning. Man behövde nån som kunde det här med datorer och han blev dataansvarig. Det här var tidigt i datans historia. Jag satt och käkade då han kom.
”Tjena”, sa han.
”Hej.”
”Det är så här att vi har fått pengar av staten för att dra bredband, fiberkabel, och det ska dras uppifrån KTH och ut på Djurgården, till museerna och då ska vi få kabel hit.”
”Jaha.”
”Vi tänkte dra det genom rulltrappshallen.”
”Nej, det är jättedumt. Hur dumt som helst.”
”Jaha, varför det?”
”Jo, för då lägger du kabeln offside. Bättre att lägga kabeln i mitten, där det händer nånting. Ta upp den vid Novilla, utställningslokalen, det är ju på andra sidan staketet vid byggnadsavdelningen, och fördela ut där, vidare till apberget och Jonas akvarium, hans lokal där högst upp, där finns det en kulvert som få känner till, men jag vet det, den kulverten går från apberget in i källaren på Solliden. Från Solliden, i andra änden av våra lokaler, går det ett telerör och där är det dessutom grönytor ända bort till administrationen. Bara att gräva.”
”Wow. Den var mycket bättre.”
”Du kan gå på våra kabelstegar.”
”Fan, va bra. Kom, vi går och tittar.”
Han blev eld ock lågor.
”Det kommer att bli mycket billigare.”
”Fast du får bara dra genom våra lokaler på ett villkor.”
”Eh, jaha, vad är det?”
”Du ser kabelstegen där? Den är väldigt nära min verkstad. Du förstår säkert vad jag menar.”
”Ja då.”
”Kan du ordna med en avlämningspunkt?” undrade han.
”Jag ska kolla.”
På Sollidens bottenvåning fanns en skrubb, vars dörr inte hade blivit öppnad sen dom byggde kåken, det var bara en liten smutt, som ett litet städskåp, perfekt placerad för det här ändamålet. Ett borrhål rakt ner så är du nere på kabelstegen. Perfekt. Jag återkom till honom.
”Nu har jag ordnat med en avlämningspunkt, den bästa du kan tänka dej.
”Skitbra, då fixar vi det.”
Det kom en gubbe som borrade och satte upp en patchpanel, det är en anslutningsplint för internetkabel. Dobro undrade vad det där var för en gubbe.
”Det är nåt teleskit som Skansen håller på med”, förklarade jag, ”inget att bry sej om”.
”Men dom är ju inne i den där skrubben!”
”Ja, jag sa att dom kunde ta den, den har ju inte använts på evigheter.”
Dobro visste inget om den här tekniken som var på ingående. Dom drog sina kablar och satte upp patchpanelen. Tack så mycket. Så var det fixat.
Jag hade fått en 386a, det är en dator, av Gun-Marie Bergendahl, ordföranden i min bostadsrättsförening, Den slängde jag in i mitt källarkontor. Sen kom patchpanelen och då var det bara att dra in en kabel till mej. Nu hade jag obegränsad surf utan att betala en spänn. Köksmästaren var förbannad för att han inte fick nån dator och på festvåningen ville dom också ha det.
”Näe, det där ska vi inte hålla på med, det är inget vidare”, tyckte Dobro.
På Stadshuset, som tillhörde samma koncern som vi, drog dom ett eget nätverk subventionerat av Stockholms stad. Stokab, Stockholms fibernånting AB, som sedan 1994 förvaltar och utvecklar Stockholms öppna fibernät, hade dragit fiber från Stockholm till Gotland och dom svarade för största nätet i Stockholmsområdet. Koncernledningen tyckte att det där var så bra. Alla var så nöjda. Så fantastiskt. Men Dobro tyckte inte det.
Koncernledningen tyckte ändå att vi på Solliden skulle ha det. Åke Nelson, tekniska chefen, hörde av sej.
”Jag kommer upp till er för nu ska vi se över datakommunikationen.”
”Va bra, hör av dig när ni kommer så kanske jag kan bistå dej.”
”Javisst, jag ska träffa entreprenörerna i nästa vecka och sen kommer vi.”
Han kom tillsammans med dom som skulle dra skiten och vi träffades inne på kontoret hos Dobro, som undrade varför jag var där. När jag kom in i rummet höll dom på och snackade om hur det skulle gå till, dom skulle köra med modem, dra kabel och sätta routrar och telefonledning och schemalägga transferering av löner och uppgifter och… Dobro tyckte det där var ointressant.
”Aä, det verkar inte vara en bra idé, tyckte jag.
”Vadå!?”
”Näe, ska ni hålla på med telekablar?” undrade jag.
”Ja, det är så man gör.”
”Har ni internet till huvudkontoret?” frågade jag den tekniska chefen.
”Jo, det är klart vi har.”
”Då har ni ju en lina ut till er. Då fattar jag inte varför man ska hålla på med telefonkablar.”
”Ja, men ni har väl inget internet här?”
”Om vi har! Hur mycket internet som helst.”
Dom bara tittade på mej och såg ut som fågelholkar.
”Nej, vi har inget internet”, sa Dobro.
”Jodå, det har vi. Vi sitter ungefär fem meter från kabeln. Det är bara att gå ut med kabel i undertaket och en patchpanel och …”
”Men vad har ni för anslutning?”
”Vi har fiber.” ”Va?! Har ni fiber?!”
”Ja. Den är gratis också. Kom ska jag visa.”
Jag öppnade dörren till skrubben där anslutningspunkten satt och visade patchpanelen och förklarade hur dom skulle dra till dom olika ställena på Solliden. Åke Nelson tyckte det här var jätteroligt, han bara njöt. Men min chef Dobro var som vanligt arg. Faktiskt skitförbannad. Han tyckte inte jag skulle lägga mej i det där.
Kommentarer
Skicka en kommentar