Avskedar min chef

 

... "Lars-Göran beslutade att Manne Nylén skulle vara köksmästare efter Lasse och jag biträdande. Det blev inte bra.

Manne hade mycket höga tankar om sej själv. Alldeles för höga. Han slutade jobba, kom insläntrande när han hade lust. Det innebar att jag fick ta hans jobb också. Tjejerna tyckte att han hade blivit dryg och dum. Mitt lass blev tyngre och tyngre. Jag jobbade bitvis från åtta till midnatt sex dagar i veckan. Efter ett och ett halvt år var jag mör.

Första halvåret märkte jag inte att jag skötte hans jobb, inköp, menyer, scheman, semesterlistor och beställningar. Och han märkte väl att det funkade ändå, så han gjorde mindre och mindre. 


”Du får börja jobba”, sa jag till honom, ”du kan inte gå här och flyta runt när vi andra sliter aschlet av oss.”

”Jag är ute på Bullandö, på golfen,” var hans standardkommentar.

    Till slut undrade jag varför han jobbade här, han kunde väl jobba på Bullandö istället, och golfa.

”Nu är det så att jag är din chef”, blev svaret.

”Ja, jo, det kan så vara, men du får jobba i alla fall.”

    Jag gick upp till Lars-Göran.

”Så här kan vi inte ha det”.

”Nej, det kan vi inte, men försök stå ut lite till.”

    Han var lite snäll.

”Ja det kan jag nog göra, jag tål mer än så här.”

 

Men nånstans var det retfullt och till slut fick jag nog. Gick ännu en gång till Lars-Göran.

”Nu sätter vi oss ner med honom, för så här kan vi inte ha det.”

    Vi gjorde det och då lovade Manne att allt skulle bli så bra. Det höll i tre veckor.

”Nu är vi där igen” sa jag till honom, ”nu får du bestämma dig.”

    Det blev inte bättre. Till slut brast det för mej.

 

Han skulle ha börjat jobba klockan nio och kocken ringde mej.

”Nu får du komma för Manne har inte kommit och vi måste vara två om det här.”

    Vid lunch kom Manne insprättande med en väska i handen och gick in på sitt pyttelilla kontor. Och jag gick efter. 

”Vad fan håller du på med?”

”Jag var tvungen att ta Buffi till veterinären” sa han och pekade på väskan. Den innehöll en råttliknande hårig hund.

”Det skiter väl jag i. Och eftersom du inte kan sköta ditt jobb så är det bara att dra härifrån. Gå. Du jobbar inte här längre.”

”Jag är faktiskt din chef.”

”Nej! Du var det, men du är inte det nu, du har fått sparken och jag ska hjälpa dej ut. Bara för att jag är så jävla snäll så ska jag mala den där hunden i köttkvarnen så du slipper fler utgifter.”

    Då tog han hunden och gick. Jävlar vad arg jag var då.


Texten är en av flera   smakbitar   ur    Gul  jonne  , en biografisk roman om kocken och maskinisten Henrik W Törnqwist. Kapitel Kapitel KOCK I FINA KÖK, Källaren Aurora. 

    

    
Vid två–tre-tiden ringde snabbtelefonen.

”Hej, det är Lars-Göran. Kan du titta upp till mej?”

”Ja”, sa jag och gick upp till honom.

”Manne var här uppe”, sa Lars-Göran.

”Det förvånar mej inte. Hoppas han skrev på sin avskedsansökan.”

”Det gjorde han. Med omedelbar verkan.”

”Va skönt. Då var vi av med den jäveln. Nu tycker jag att du ska göra så här. Sätt in en annons att vi behöver en ny köksmästare här.”

”Nae, det behöver jag inte göra.”

”Nähä. Har du nån på g?” undrade jag, väl medveten om att han har ett duktigt kontaktnät.

”Ja.”

”Är det nån jag känner?”

”Ja.”

”När börjar han då?”

”Han kan nog börja rätt snabbt."

”Okej, vad bra då.”

”Hur mycket ska du ha i lön?”

”Nä, nä, nä, det finns inte på världskartan! Den kan du glömma. Jag är souchef och det tänker jag hålla mej till.”

”Nej.”

”Jo.”

    Han tittade på mej.

”Är du så jävla dum så du sparkar din egen chef, så får du skylla dig själv. Hur mycket ska du ha?”


Paus.


´Vänta nu, han har en poäng.´

”Ja, jag är väl så jävla dum. Får väl ta det då.” ...


Tillbaka till    smakbitar  







    


 
    

Kommentarer

Populära inlägg