Gräsö

 

På somrarna höll vi till ute på Gräsö. Då jag var tio byggde farsan ett litet enkelt hus på tre gånger tre meter. Det rymde två sängar, ett bord, en stol och en byrå och där fick syrran och jag bo. Farsan hade dragit in el i sin kåk så vi fick ta fotogenkaminen till lillstugan. Det var häftigt med eget krypin och fotogenkamin och det kändes som mitt och syrrans hus.

Våra kompisar på Gräsö bodde i nybyggda sommarhus nere vid allmänningen. Där fanns barn i alla tre husen. Johan i mittenhuset blev min bästis. Han var en riktig vilde, en olydig lymmel och vi möttes i ständigt glada upptåg.

Vi kom från olika världar. Törnqvist-barnen betraktades som hillbillies, nån sorts vildar från skogen, med kåda på fingrarna, medan dom var lite finare. Törnqvistarna sågs inte alltid med blida ögon och det gav oss ett underläge. Å andra sidan, dom hade inte nån anknytning till platsen, det hade vi med hela släkten runtikring sen generationer. Jag var dessutom mer orienterad i ett mycket större område än alla andra barnen. När man kom ner till sjön så visste jag vad öarna och uddarna heter, jag visste Prästbådan, Kummelbådan, Norrbådan och Halvfaret och gårdarna Tuppahagen, Pell-Pers och Sjöängen. Dom var till och med lite skraja att gå ut i skogen.
    ”Nej men varför det, det är ju bara en liten skog, bara att gå igenom den så kommer man ner till vattnet”, tyckte jag.

Texten är en smakbit ur Ⓒ   Gul  jonne  , en biografisk roman om kocken och maskinisten Henrik W Törnqwist. Kapitel UPPVÄXTEN, Gul jonne. 

Gul jonne är lättillgänglig,  lyssna, låna, läs  , finns som pocket, e-bok och ljudbok. 

    

På landet hade man alltid nånting att göra. Det fanns massor med verktyg och skrot. Man kunde bara ta farsans bågsåg och göra nånting, eller ta en yxa och hugga. På den tiden fanns det djur kvar i gårdarna. På Tuppahagen hade dom sina kor nere på allmänningen. Ibland gick vi med korna när dom knallade hem för mjölkning och såg till att dom inte förirrade sej. Då kunde vi få ägg med oss hem eller en 25-öring. Vi hoppade i färska koskitar så det stänkte och sen sprang vi ner till sjön och tvättade fötterna. Regnade det, så kunde vi ligga i en sjöbod och titta ner på firrarna och försöka meta upp spigg, snorgärs eller nåra simpor. Vi var ute med flotten och gjorde strandhugg i ung ålder utan föräldrar. Tog bara en eka och rodde ut och fiskade, la ut en ryssja eller långrev.

Jag hade kniv från fem års ålder, det gjorde att jag kunde tälja. Jaha, vi gör en pilbåge. Pilar kunde man tälja av ormbunkar. Man drog upp dom med den långsmala svarta roten, den är lite tyngre. Så skar man till roten så det blev en spets. En bit upptill delade sej stammen på tre och då skar man av bladen strax efter tredelningen så det blev tre spretande pinnar upptill. Det där kunde man använda som pilar.

    ”Kolla på mej, kolla när jag skjuter måsen.”

Tro på fan, den gick rakt genom måsen, bom sa det bara.
    ”Jisses, jag har dödat en fågel."
    Det hade jag inte räknat med.

Och slangbellor. Och kasta sten i prick. Jag måste ha kastat flera ton sten. Gjorde små katamaraner och tvåmastade barkbåtar med roder och segelduk av allöv som jag lät segla ut och så kastade jag prick på dom. Hos Johan växte ett gäng alar, böjda och krokiga åt alla håll, förmodligen med gemensamt rotsystem. Där lekte vi kull.
    ”Du har´n”, sa vi och jagade varandra uppe i trädkronorna som apor.

När syrran skulle på dass, det hade ju ingen bakdörr vid tunnan, skar man till en sälgkvist och så stötte man till henne i rumpan.

Botanisera gärna bland andra   smakbitar   i   Gul  jonne   De är en sorts digitala vykort, som kan inspirera och delas till andra.