Kärnkraft
När kärnkraftsdebatten seglade upp på åttio- och nittiotalen, kom han mer och mer in på sin kärnkraft, som han jobbade med på sextiotalet åt FOA.
Under den här tiden träffade han en kille, Miles Goldstick, som bodde i närheten ute på Gräsö. Miles var engagerad i Greenpeace. Dom blev polare och skrev en bok tillsammans, ”Dödens sten. En bok om uranbrytning”. Den gavs ut av Energiflödet: Folkkampanjen mot kärnkraft-kärnvapen 1991.
Farsan var egentligen inte så imponerad av miljörörelsen, han tyckte den var känslostyrd. Men han drogs med, gick i nåra Greenpeace-demonstrationer och blev tagen av polis och sånt.
Texten är en smakbit ur Ⓒ Gul jonne , en biografisk roman om kocken och maskinisten Henrik W Törnqwist. Kapitel MASKINIST PÅ SKANSEN, Kärnkraft.På så sätt lärde han känna miljö-mupparna, Birger Schlaug, Eva Goes och dom där. Skrev miljöpartiets handlingsplan för kärnkraft och avfall och var ofta inne på deras kansli.
Han blev med sin sakkunskap en tungviktare som person utanför kärnkraftsindustrin och med tiden en av Sveriges främsta experter på lagring av radioaktivt avfall. Han anlitades som föreläsare och reste land och rike runt, inte bara i Sverige utan också i dom nordiska grannländerna, Tyskland och Frankrike.
”På kärnkraftsinspektionen går man som sonen i huset”, sa han vid ett tillfälle.
Han var, som enskild person, remissinstans åt regeringen i dom här frågorna. Påtalade felaktiga slutsatser, skönmålande beskrivningar och hel- och halvlögner. Och han levde jävulen med SSI, Statens strålskyddsinstitut, (nu heter den SSM Strålskyddsmyndigheten) tills han hade talat om var skåpet skulle stå. Han hade troligen kort stubin inför osanningar och kunde inte låta bli att påpeka.
Farsan var irriterad på myndigheterna, som han menade inte skötte sin myndighetsutövning, utan istället gick kärnkraftsindustrins ärenden. Det var en begränsad skara människor som lojalt jobbade inom etablissemanget, menade han. Alla kände alla och tjänsterna roterade mellan dom utan förnyelse.
Farsan misstänkte att han granskades av SÄPO, Säkerhetspolisen. Hörde konstiga klickningar på telefonen, träffade svampplockare och andra som inte hejade, vilket man gör där ute på landet. Andra såg främlingar kolla i hans brevlåda när han inte var hemma. Det här pågick under en tioårsperiod.
För oss var han öppen med vad han höll på med. Jag tyckte det var både spännande och imponerande att ha en så kunnig farsa. Han hade talets och skrivandets gåva och skrev alla artiklar, remissyttranden och insändare själv. Han hade stor korrespondens, bland annat med KTH, som han höll i örat när dom trodde sej ha kommit på nåt som skulle underlätta för kärnkraften.
”Det går inte att dagtinga med dom grundläggande förutsättningarna”, menade han. Sönderfall är sönderfall oavsett om det sker i stora eller små volymer, på en eller många platser, och halveringstider kan inte förkortas, hur man än vänder och vrider på saken.
Det budskapet bär jag med mej nu när det åter är populärt att lyfta fram kärnkraftens fördelar igen. Mindre reaktorer och mera lokalt löser inte den grundläggande frågan.
Nåra pengar tjänade han inte på sitt kunnande och engagemang. Inte ett öre. Och inte hade han nåra andra inkomster heller, förutom arvodet från ett och annat kåseri till dagstidningarna. Till slut blev hans ekonomiska situation ohållbar.
Han blev med sin sakkunskap en tungviktare som person utanför kärnkraftsindustrin och med tiden en av Sveriges främsta experter på lagring av radioaktivt avfall. Han anlitades som föreläsare och reste land och rike runt, inte bara i Sverige utan också i dom nordiska grannländerna, Tyskland och Frankrike.
”På kärnkraftsinspektionen går man som sonen i huset”, sa han vid ett tillfälle.
Han var, som enskild person, remissinstans åt regeringen i dom här frågorna. Påtalade felaktiga slutsatser, skönmålande beskrivningar och hel- och halvlögner. Och han levde jävulen med SSI, Statens strålskyddsinstitut, (nu heter den SSM Strålskyddsmyndigheten) tills han hade talat om var skåpet skulle stå. Han hade troligen kort stubin inför osanningar och kunde inte låta bli att påpeka.
Farsan var irriterad på myndigheterna, som han menade inte skötte sin myndighetsutövning, utan istället gick kärnkraftsindustrins ärenden. Det var en begränsad skara människor som lojalt jobbade inom etablissemanget, menade han. Alla kände alla och tjänsterna roterade mellan dom utan förnyelse.
Farsan misstänkte att han granskades av SÄPO, Säkerhetspolisen. Hörde konstiga klickningar på telefonen, träffade svampplockare och andra som inte hejade, vilket man gör där ute på landet. Andra såg främlingar kolla i hans brevlåda när han inte var hemma. Det här pågick under en tioårsperiod.
För oss var han öppen med vad han höll på med. Jag tyckte det var både spännande och imponerande att ha en så kunnig farsa. Han hade talets och skrivandets gåva och skrev alla artiklar, remissyttranden och insändare själv. Han hade stor korrespondens, bland annat med KTH, som han höll i örat när dom trodde sej ha kommit på nåt som skulle underlätta för kärnkraften.
”Det går inte att dagtinga med dom grundläggande förutsättningarna”, menade han. Sönderfall är sönderfall oavsett om det sker i stora eller små volymer, på en eller många platser, och halveringstider kan inte förkortas, hur man än vänder och vrider på saken.
Det budskapet bär jag med mej nu när det åter är populärt att lyfta fram kärnkraftens fördelar igen. Mindre reaktorer och mera lokalt löser inte den grundläggande frågan.
Nåra pengar tjänade han inte på sitt kunnande och engagemang. Inte ett öre. Och inte hade han nåra andra inkomster heller, förutom arvodet från ett och annat kåseri till dagstidningarna. Till slut blev hans ekonomiska situation ohållbar.
Kommentarer
Skicka en kommentar