Lumpen
Under lumpen var jag malaj och jobbade med att gravera namnbrickor och annat graverande tillsammans med Matte.
... "Vi kollade beställningarna i posten. Texten som skulle graveras gjordes med bokstavsschabloner som träddes i ett spår på en linjal. Det skulle stå kompaninummer, efternamn, Andersson, Jonsson och Bengtsson och allt vad där var, och längst ut LV 3. Eventuellt kunde det finnas nånting nedtill, framför allt om det var befäl, till exempel kunde det stå Stf C trpt, alltså ställföreträdande chef transporten. Schablonerna fixerades med spännskruv på var sin sida av linjalen. En pantografarm kopierade det där medan en motordriven fräs fräste genom yttersta vita skiktet på brickan ned till nästa skikt som var svart. Då blev det en vit namnbricka med svart text. Brickorna hade ungefär samma storlek. Dom skulle sitta i en klämma som man fäste på uniformen.
Det där lärde jag mej ganska kvickt. Efter ett tag undrade jag vad som hände om man ställde in den pantografarmen på ett annat sätt. Man kunde förminska men inte förstora.
Vi hade stor frihetsgrad, vi kunde komma och gå som vi ville, men det var ganska enahanda. Och så var det där med kaffebryggaren.
Kaffebryggare
Jag gick i väg till serviceförrådet och frågade om dom hade nåra kaffebryggare.
”Jadå, det har vi.”
”Kan jag få kvittera ut en?”
”Har du nån rekvisition då?”
”Nej, men jag kan väl alltid skriva en.”
”Din kapten ska skriva under den.”
”Jaha.”
Då gick jag till kaptenen.
”Tjena, hördu, kan inte du skriva ut en kaffebryggare, och gärna lite kaffe också för den delen.”
”Vad ska ni med den till?”
” Vi ska dricka kaffe när vi jobbar. Det är väl ok?”
”Nej, det är det inte. Det finns kaffe på marketenteriet eller i matsalen.”
”Nu är du lite tjurig tycker jag.”
”Det blir ingen kaffebryggare”, sa han och satte därmed punkt för samtalet.
”Nehej, tack så mycket då.”
´Fan i helvete. Ska det vara så svårt att få tag i en kaffebryggare. Jävla skit.´
”Jadå, det har vi.”
”Kan jag få kvittera ut en?”
”Har du nån rekvisition då?”
”Nej, men jag kan väl alltid skriva en.”
”Din kapten ska skriva under den.”
”Jaha.”
Då gick jag till kaptenen.
”Tjena, hördu, kan inte du skriva ut en kaffebryggare, och gärna lite kaffe också för den delen.”
”Vad ska ni med den till?”
” Vi ska dricka kaffe när vi jobbar. Det är väl ok?”
”Nej, det är det inte. Det finns kaffe på marketenteriet eller i matsalen.”
”Nu är du lite tjurig tycker jag.”
”Det blir ingen kaffebryggare”, sa han och satte därmed punkt för samtalet.
”Nehej, tack så mycket då.”
´Fan i helvete. Ska det vara så svårt att få tag i en kaffebryggare. Jävla skit.´
Cykel
Postiljonen körde ut posten till dom olika kompanierna på sin flakmoppe. Han körde alltid till vårt kompani sist, precis innan lunch. Så fort vi hade käkat, Matte och jag, gick vi tillbaka och tittade vad som fanns i postfacket på adjutantens kontor. Vi kollade alltså posten först av alla. Det var en bra grej för då kunde man snoka lite i andras postfack.
Det kunde vara fel eller konstigheter i nån beställningslista och då var man tvungen att gå till det andra kompaniet och prata med deras adjutant och fråga. Ibland var det bråttom med beställningen och vi behövde skynda med leveransen. Hit och dit över hela regementet. Vi måste ha en cykel.
Jag gick till mitt befäl, löjtnant Persson, och uttryckte behovet av en cykel.
”Vad ska du med den till?”
”Jo, för att jag ska dit bort, och sen ska jag dit och … Jag behöver en cykel.”
”Du får väl gå.”
”Nä, jag tänker inte gå. Får jag en cykel!”
”Nej du får inte nån cykel.”
Då gick jag till adjutanten.
”Nej, du får inte nån cykel. Meniga har inte cyklar.”
”Nähä, jag får väl gå då.”
´Jävla skit. Ingen cykel. Ingen kaffebryggare. Vad är det för ett ruttet system dom har här?´
Fredagarna var det stora soprundan. Då åkte vi ut till skjutbanan och hämtade skräp där. Men fortfarande var det ingenting som var betungande. Tvärtom. På lite finare dagar kunde vi åka ut och köpa en glass och äta i solskenet. Vi tog med nåra civila kläder, för man kunde inte gå in på systembolaget i militärkläder, det var strängeligen förbjudet. Då kunde vi handla utan att stressa så som dom andra behövde göra. Så lite fördelar fanns det att utgå ifrån.
Bältspänne
En ordningsman blev utsedd varje vecka, en O-man. Det var han som väckte oss på morgnarna. Han hade en O-manbricka runt halsen, som fångade min uppmärksamhet. Det fulaste jag sett. Därför gjorde jag en ny. Befälen hade ett märke, den bevingade granaten, i mässing på kragen.
´En sådan skulle man ha.´
Det blev ett projekt att försöka få tag i. Vi hade kamouflagefärgade bältspännen, som inte var tillräckligt snygga enligt min estetik. Jag satte på en bevingad granat och tog det till farsan, ytbehandlingsexperten, slipade av den gröna färgen och försilvrade det. Nu såg det lite mer ståndsmässigt ut.
Morgonen därpå kom jag till uppställningen iförd mitt försilvrade bältspänne. Den käre Persson riktade genast hökögat mot den mellersta delen av mej.
”Vad är det där?”
”Det är ett bältspänne modell femtionio.”
”Vad fan har du gjort?”
”Jag har försilvrat det.”
”Va, har du försilvrat det?”
”Ja.”
”Men så där får man inte ha.”
”Varför det?”
”Anledningen till att det är grönmålat är att det inte ska bli nåra solreflexer när man är ute i fält, när kriget kommer.”
”Jag ska tänka på det, jag lovar. När kriget kommer ska jag beakta det. Fram till dess kommer det att vara försilvrat.”
Vid det här laget hade han börjat inse att den där Törnqwist var helt hopplös att ha att göra med. Han var humorbefriad och frustrerad, men jag fick behålla det försilvrade spännet i alla fall.
Summa summarum. Inte det där rätta bältspännet. Ingen cykel. Ingen kaffebryggare.
´Så här kan vi inte ha det!´
Det kunde vara fel eller konstigheter i nån beställningslista och då var man tvungen att gå till det andra kompaniet och prata med deras adjutant och fråga. Ibland var det bråttom med beställningen och vi behövde skynda med leveransen. Hit och dit över hela regementet. Vi måste ha en cykel.
Jag gick till mitt befäl, löjtnant Persson, och uttryckte behovet av en cykel.
”Vad ska du med den till?”
”Jo, för att jag ska dit bort, och sen ska jag dit och … Jag behöver en cykel.”
”Du får väl gå.”
”Nä, jag tänker inte gå. Får jag en cykel!”
”Nej du får inte nån cykel.”
Då gick jag till adjutanten.
”Nej, du får inte nån cykel. Meniga har inte cyklar.”
”Nähä, jag får väl gå då.”
´Jävla skit. Ingen cykel. Ingen kaffebryggare. Vad är det för ett ruttet system dom har här?´
Fredagarna var det stora soprundan. Då åkte vi ut till skjutbanan och hämtade skräp där. Men fortfarande var det ingenting som var betungande. Tvärtom. På lite finare dagar kunde vi åka ut och köpa en glass och äta i solskenet. Vi tog med nåra civila kläder, för man kunde inte gå in på systembolaget i militärkläder, det var strängeligen förbjudet. Då kunde vi handla utan att stressa så som dom andra behövde göra. Så lite fördelar fanns det att utgå ifrån.
Bältspänne
En ordningsman blev utsedd varje vecka, en O-man. Det var han som väckte oss på morgnarna. Han hade en O-manbricka runt halsen, som fångade min uppmärksamhet. Det fulaste jag sett. Därför gjorde jag en ny. Befälen hade ett märke, den bevingade granaten, i mässing på kragen.
´En sådan skulle man ha.´
Det blev ett projekt att försöka få tag i. Vi hade kamouflagefärgade bältspännen, som inte var tillräckligt snygga enligt min estetik. Jag satte på en bevingad granat och tog det till farsan, ytbehandlingsexperten, slipade av den gröna färgen och försilvrade det. Nu såg det lite mer ståndsmässigt ut.
Morgonen därpå kom jag till uppställningen iförd mitt försilvrade bältspänne. Den käre Persson riktade genast hökögat mot den mellersta delen av mej.
”Vad är det där?”
”Det är ett bältspänne modell femtionio.”
”Vad fan har du gjort?”
”Jag har försilvrat det.”
”Va, har du försilvrat det?”
”Ja.”
”Men så där får man inte ha.”
”Varför det?”
”Anledningen till att det är grönmålat är att det inte ska bli nåra solreflexer när man är ute i fält, när kriget kommer.”
”Jag ska tänka på det, jag lovar. När kriget kommer ska jag beakta det. Fram till dess kommer det att vara försilvrat.”
Vid det här laget hade han börjat inse att den där Törnqwist var helt hopplös att ha att göra med. Han var humorbefriad och frustrerad, men jag fick behålla det försilvrade spännet i alla fall.
Summa summarum. Inte det där rätta bältspännet. Ingen cykel. Ingen kaffebryggare.
´Så här kan vi inte ha det!´
Texten är en smakbit ur Ⓒ Gul jonne , en biografisk roman om kocken och maskinisten Henrik W Törnqwist. Kapitel UPPVÄXTEN, Lumpen. En torsdag, alltid på torsdagar, for vi ner till Swelast och deras stora lagerbyggnader, som låg vid en nedlagd järnvägsstation. Vi hämtade materiel till regementet. Just den här gången kom en följesedel med.
´Men vad är det här? Dom här lådorna ska förmodligen inte vara med.´
Vi kikade. En himla massa porslin. Dom ska nog ner till PVs, porslinsaffären, där jag i min ungdom köpte stubin till mina hobbyexperiment.
”Är du säker på att vi fått rätt grejer, att vi fått med allt och inget för mycket? frågade jag lagerförmannen.
”Jag har gått igenom allt och det är rätt”, muttrade han.
Vi lastade allt i lastbilen och åkte upp till regementet och lastade av prylarna dit dom skulle. Tallrikarna tog vi lite åt sidan och kollade närmare. Snygga, inget större fel på dom. 128 totalt, trettiotvå i varje bunt.
”Hur många vill du ha”, frågade jag Matte.
”Jag kan ta en bunt. Och du då?”
”Jag kan också ta en bunt. Men vad gör vi med resten?”
”Vi slänger dom”, tyckte Matte.
”Nej, det kan vi inte göra. Vänta, jag har en idé.”
Till serviceförrådet.
”Är Eila här?”
Hon var lagerarbetare i serviceförrådet.
”Vi har lite grejer här. Kolla, vi har fått lite fel”, sa jag och visade tallrikarna.
”Jag har kollat, det är verkligen fel men det kan inte bli nåt surt efter det här. Du som har familj, behöver inte ni tallrikar?”
”Jaa, jo! Jag tar en och snackar med Uffe.”
Det var hennes man som också jobbade på regementet.
”Bara så du vet, tar ni tallrikarna så ska jag ha nåt för det. Får jag inget så blir det inga tallrikar. Okej?”
”Ja, ja, ja.”
Uffe sa ja tack till tallrikarna.
”Varsågod här är tallrikarna. Det första jag behöver är ett märke som befälen har på kragen, kan jag få det?”
”Ja.”
”Sen behöver jag en kaffebryggare. Och nåra kilo kaffe också.”
”Inga problem.”
”Och så behöver jag en cykel.”
”Inga problem.”
”Fint, tack så mycket.”
Då var det ordnat.
Efter en vecka tog jag cykeln till serviceförrådet och bytte in den, för jag ville ha en cykel med handbroms. Det var inga problem." ...
Botanisera gärna bland andra smakbitar i Gul jonne De är en sorts digitala vykort, som kan inspirera och delas till andra. 
Kommentarer
Skicka en kommentar