Mongoliet

 

    Jag reste i Mongoliet tre semesterveckor med Mende, min mongoliske kollega och hans anhöriga.

... "Iväg till en jurta. En jurta är ett slags runda tält som används som bostad i stora delar av inre Asien. Kvinnan i jurtan kom ut med en stor skål av lera och bjöd mej att dricka syrad hästmjölk. Alla drack ur samma skål. Den gick runt. Jag ville vara försiktig, magen var inte van och det hade dom förståelse för. Sippade bara lite.

Jäst hästmjölk är speciell. Det var säsong för hästarnas fölning. Ston med föl gick i ett litet hägn där dom mjölkades. Dom vispade mjölken länge, så dom fick ner jästsporer i mjölken. När den börjat skumma fick den stå att jäsa själv. Det var så den blev syrad. Jisses vad den var syrad. Lukten var som boskapslukt, som när du går in i en lagård från kallgrader ute, den slår emot dej. Smakade lagård gjorde den också. Eftersmaken var som gallan som kommer när du inte har nåt mer att spy upp.

Vi kom till ett jurtaområde med tiotalet jurtor på en sluttning. Inne i en jurta fick vi pulversoppa, typ varma koppen. Sen gick dom och la sej. Jag tog en promenad. Såg fjärilar, insekter och halvvilda hästar.
    ”När ska vi tillbaka till hotellet?” passade jag på att fråga när jag hörde en kvinna tjoa bortemot niotiden på kvällen.
    ”Nej, nej, vi ska äta först. Vi håller på med maten.”
    ”Var då nånstans?”
    Hon pekade på ett tegelhus.
    ”Va bra, då kan vi gå och titta på det”, föreslog jag.
    Hon drog på det.
    ”Nja, njae, aah, … jo, men kom, vi går.”

Texten är en smakbit ur Ⓒ   Gul  jonne  , en biografisk roman om kocken och maskinisten Henrik W Törnqwist. Kapitel MASKINIST I EGEN LÅDA, Mongliet. 

Gul jonne är lättillgänglig,  lyssna, låna, läs  , och finns som pocket, e-bok och ljudbok.

    

Vi gick till tegelbyggnaden som hade stampat jordgolv. Där hade dom brett ut en stor papperssäck på golvet. På säcken låg en slaktad bagge. Till min ära. Hon var bekymrad över min reaktion, men det var lugnt, jag hade sett sånt förut. Klockan var halv tio på kvällen, så jag blev bekymrad över tiden, innan det där skulle bli färdigt.

Det dröjde en timme, sen ropade dom. Vi bjöds in till grannens jurta. Förstod senare att dom ville visa upp den celebra gästen. Vi var hos vanliga ”svenssons” och dom träffar aldrig turister. Turisterna åker paketresor och träffar aldrig vanligt folk.
    ”Vad vill du ha? Testiklar?”
    ”Nej tack.”

Jag kan äta mycket men inte testiklar. Allt annat går nog bra. Vi fick nykokta lungor. Dom hade hällt blod i strupen och knutit för och kokat. Det blev som korvar. Ingen potatis. Vi åt baggens inälvor. Tarmarna var kokta, det var som att äta innerslang på en cykel, inte riktigt i min smak. Men man kunde äta desto mer av levern. Godast var nog luftstruparna.

Det här var min första bekantskap med maten. Jag hade bestämt mej för att ta av allt som bjöds. Men testiklarna såg inte goda ut. Vita ägg med blodådror på. Sån här mat åt vi i tre veckor. Bara kött. Dom äter allt från djuret. Inälvsmat till frukost. Kokta lungor är som att äta en tvättsvamp som fått absorbera smält smör. Kryddor var salt, peppar och buljongpulver, inget annat.

När Mende kom åkte vi norrut, mot Erdenet, ett gruvdistrikt. Det var en stad med en betongfabrik och hus från fyrtiotalet med Stalinarkitektur. Underhållna hus? Nä, inte mycket. Det ser nergånget ut för att dom inte underhåller.

Här bodde Mendes brorsa. Dom bjöd på käk i plastbaljor och vaxduk på golvet. Kokta potatisar och morötter av foderkaraktär. Och kött. Jag fick det finaste, två fårhuvuden som tittade på mej. Dom bränner av ullen med gasolbrännare innan dom kokar allt köttet." ...

Botanisera gärna bland andra   smakbitar   i   Gul  jonne   De är en sorts digitala vykort, som kan inspirera och delas till andra.