Ny som maskinist på Skansen restauranger

Mina ansvarsområden som maskinist är markerade i en Karta över Skansen. 
V = min verkstad. B = luckan till utrymmet under jord som beskrivs i Kapitel Bärs.


... "Där stod jag nu ensam. Hade bara jobbat i tre månader och fått undermålig introduktion. Det var inte mycket att be för, för det visade sej att jag skulle ha hand om Solliden, Högloftet, Nyloftet på ett par tusen kvadrat med kök och grejer, två sommarserveringar med kök och allt som hör till, Stora Gungan – en helt egen krog med gaspanna i källaren, Petissan och hela marknadsgatan med alla försäljningsställena där, hamburgeriet, korven, våffelstånd, kaffet och glassen, och så sålde vi godis i tre separata godiskiosker. Allt utspritt över hela Skansen. Det var bara att leverera så mycket det bara gick.

Det fanns inte ens en nyckelrutin. Alla nycklar satt i knippor. När man var klar med sitt pass tog man kassan med sej och slängde den tillsammans med nyckelknippan i en metallåda med brevinkast. När man skulle ha en nyckel öppnade man lådan och då rasade det ut nycklar. I början var det lite jobbigt att veta vart dom gick, men det lärde jag mej. Dubletter? Nej.

Vi hade sextio kylskåp förutom alla GB-boxar som var våra egna. Sen coca-cola-skåp som inte var våra egna, men dom krånglar ju dom med. Jag tittade till dom, kallade in tekniker som skulle laga och som coca-cola fick betala. Dryckesanläggningarna sköttes till största delen av Pripps på den tiden. Vi hade både fasta och mobila ölbarer. Som krånglade. Spisar, ugnar, stekbord, å gud vet allt.

    ”Du måste komma hit, det bara skummar.”
    Då var det är ingen idé att ringa Pripps, för gästerna stod där och väntade på sin bira.

Lindgren sa åt mej att allt som hade med försäljning att göra skulle jag ta först. Det var prioriterat. Fine. Det var den enda förhållningsordern jag fick. Frihet under ansvar. Vi hade stämpelklocka. Jag fick min grundlön, men aldrig övertidsersättning.

Dom som jobbade före mej gjorde bara det absolut nödvändigaste. Men det var ju så nergånget. Hälften av grejerna fungerade inte. Då behövde dom allt oftare ringa efter externa tjänster och det blev dyrt. Jag hängde över axeln på dom externa och försökte lära mej.

Jag sprang som en jävla dåre och bara jobbade och jobbade, kunde ibland ligga på 120 timmar i veckan fördelat på alla sju veckodagarna. Det hände att jag jobbade till ett eller tre på natten och började jobbet igen klockan åtta morgonen därpå.


Texten är en av flera   smakbitar   ur    Gul  jonne  , en biografisk roman om kocken och maskinisten Henrik W Törnqwist. Kapitel MASKINIST PÅ SKANSEN, Introduktion. 


    



Emellanåt åkte jag med lagerkillarna på stan och handlade. Då skulle man ha rekvisitioner. Jag hade en skrivmaskin hemma som jag tog till jobbet. Det här var precis före datorernas tid. Och då knattrade jag ner rekvisitioner.

    ”Härmed får maskinist Henrik Törnqwist (personnr) rätt att för Skansens räkning ta ut från leverantören si och så…”.
    Skruv här, färg där, skruvmejsel… och så vidare.

Lennart Lindgren tyckte om att skriva sin namnteckning. Den var lång och sirlig och tog upp nästan hela pappret. Jag gick till honom med en bunt rekvisitioner, han läste den första noga, ögnade nästa och sen skrev han på allihopa utan att läsa fler.

    ´Bra grej´, tänkte jag och tog mod till mej och gick med en rekvisition till ”… mot uppvisande av rekvisitionen hos valfri leverantör till ett maximalt belopp av 10 000 kronor …”
    Det var alltså en fullmakt till allt hos alla. Den skrev han på utan vidare. Sen störde jag inte honom mer med rekvisitionsunderskrifter. Jag var bara ute och handlade allt jag behövde. Och det var en del." ...


Tillbaka till    smakbitar  



Kommentarer

Populära inlägg