Bärs

 

Utanför Sollidens entré finns den här metalluckan på marken. Den är medspelare i problemlösningen av  ölhanteringen under Allsången och konserterna på Sollidenscenen.

... "Vi sålde mycket bärs på konserterna. Höll på med trettioliters fat och jag insåg att den hanteringen inte funkade. Vi tappade försäljning när vi bytte fat och det skummade. Sista helgen för säsongen tog vi dit en container med fyra 1000-liters tankar och Pripps drog en pipeline. Och jag lärde mej hur man gör en pipeline genom att titta på.

Till nästa säsong, 1996 …

    ”Ställ containern här så vi kan ha den hela sommaren”, tyckte vi.
Då gick Skansen i taket, för containern såg ut som en gigantisk sockerbit i den historiska miljön. Jag fick klä in den med plank och dekorera med affischer. Vid varje konsert fick vi rulla ut pipelinen och skruva fast i asfalten. Inte en optimal lösning.

    ”Till nästa säsong tolererar vi inte det här”, sa Skansen också.
Så här kunde vi inte ha det. Vi behövde hitta på nåt annat.

Av ren slump hittade jag en lucka i backen utanför Solliden. Eller, det var nog resultatet av min nyfikenhet.
    ´Vad är det där för lucka?´
    Efter många om och men, och i hemlighet, lyckades jag krångla upp luckan. Där under var ett helt rum med värme i. Men det såg för jävligt ut, färgen hängde i flagor och det var stora jättespindlar där nere.

Jag tog med mej en av spindlarna till Jonas på Akvariet.
    ”Vad är det här för spindel? En svart änka?”
    ”Nej, det är den inte. Men den är rejält stor.”
    ”Ja det var fan inte den största.”
    ”Det där är en Svensk jaktspindel, inte så farliga. Dom är kanske inte så sköna om dom biter dej, men det gör dom nog inte.”

Texten är en av flera   smakbitar   ur Ⓒ   Gul  jonne  , en biografisk roman om kocken och maskinisten Henrik W Törnqwist. Kapitel MASKINIST PÅ SKANSEN, Bärs. 

    

Spindlarna fick maka på sej när jag kom ner med högtrycken och blåste rent allting. 

    ´Här borde man kunna installera en öltank, med en pipeline till serveringarna i anslutning till evenemangen på Stora scenen.´

Jag gick tillbaka till ritningar från när Solliden byggdes. Det stod en kiosk där, med en källare under. Sen hade dom rivit kiosken och låtit luckan vara orörd kvar i backen. Det var det rummet jag hade hittat.

Där nere fanns avlopp och el, men inte vatten. Det var ett veritabelt helvete att få till och jag hade nytta av min inställning att ”omöjligt” bara är en sporre.

När jag visste att förutsättningarna fanns, kontaktade jag Pripps.
    ”Kan vi genomföra det här?”
    ”Det kan vi nog”, sa tekniska chefen för Pripps. ”Ni kan få det gratis, för ni säljer ju våran bärs.”
    ”Och jag behöver ett bidrag på 10 000 till att fixa luckan.”
    ”Inga problem.”

Först då gick jag till Dobro.
    ”Jag har löst problemet med bärsen. Vi behöver ingen container.”
    ”Vad skulle det kosta?”
    Han tyckte som vanligt att jag inte var klok, men när han förstod att han inte hade nån kostnad för det här, ja, då brydde han sej inte mer.

Det blev inte Pripps som byggde. Det gjorde jag själv, för jag ville lära mej hur man gör. Jag byggde en ölpipeline på linje med fasta bultfästen att jacka på allting. Skitsmufft. Vi nyttjade tre öltankar per konsertkväll, först den ena och när den var tom kopplade jag över till nästa, och nästa. Då behövdes en skumfälla. Jag hade också gjort en extra anslutning med dricksvatten, så när all försäljning var slut så måste man spola rent. Annars skulle ölen mögla, den hade ju inte nån kylning som man har i en vanlig bar. Jag hade ett specialbyggt fat med klorerat vatten som jag använde för att skölja ledningarna.

Vi sålde bara en ölsort, stor stark, och betalade bara arton kronor litern och sålde för fyrtio kronor halvlitern. Nu blev det flyt på utskänkningen, en tog betalt och en stod och kranade öl hela tiden. Utan försäljningsbortfall och utan en container som retade Skansenfolket. Ölpipelinen användes i alla år, så länge jag jobbade kvar där."...

Tillbaka till    smakbitar