Störig bodknodd

Dom flesta bodknoddarna är trevliga människor. Men det finns också dom som är lite störiga. Rashid på Mariatoget till exempel.

Rashid hade en gammal glassmaskin och Micke Ekman ville att jag skulle åka dit, för han vädrade en ny kund. Jag skulle titta på kundens gamla glassmaskin till att börja med.

Rashid var tämligen burdus inledningsvis.
    ”Den här maskinen är ingenting att ha”, sa jag, ”den är alldeles för gammal och det finns inga reservdelar att få tag på. Det är förbjudet att fylla på köldmedium och dessutom är den i fruktansvärt dåligt skick.”
    ”Jag heter Rashid, va. Vi ska gå till mitt kontoret, va.”
    ”Nej, vi ska inte gå till ditt kontor.”
    ”Jo”, och så tjatade han om det.

Kontoret låg tvärs över gatan. Då skulle vi titta på nätet, på glassmaskiner.
    ”Det där får du sköta själv.”
    ”Mutter. Jag ska sälja min maskin.”
    ”Nä, du kan inte sälja den, för man får inte ha en sån här maskin. Drar du ur sladden får du inte köra den mer.”
    ”Va fan.”
    ”Det är bara att rulla ner den för backen, Hornsgatan, rakt ner i spat, i Slussen, så är du av med skiten. Mer än så kan vi inte göra för den.”
    Då tyckte han att jag skulle fixa en maskin till honom.

Jag pratade med Micke om honom, tyckte att han var en otrevlig typ. Rashid var en GB-kund och Micke ville ge kunden service så att han skulle byta leverantör till Sia. Så Micke låg på att jag skulle fixa en maskin. Det slumpade sej så att jag visste att det fanns en maskin till salu. Vi fick ta in den till Sias depå, det här var när han fortfarande jobbade åt Sia, och gå igenom den och se att den funkade.

Jag ringde Rashid.
    ”Vi har en maskin här, den kostar 60 000 kronor och du kan komma hit och titta på den. Den står och går här.”
    ”Jag ska komma och titta att det är rätt maskin, så att du inte lurar mej”, sa Rashid.

Vi förstod att det kunde komma fem–sex stycken och springa runt i lokalerna och snoka runt. Alla är inte så, men han var det nog.
    Och så var det. Micke ställde sej som en polis när dom kom.
    ”Där inne står maskinen och ni går inte nån annan stans i lokalerna. Den är där”, sa han och pekade.

Dom stod och glodde på maskinen, och skulle börja pruta.
    ”Det är så här. Den här maskinen kostar 60 000 kronor. Den kostar inte mer än 60 000 kronor och den kostar inte mindre än 60 000 kronor heller. Det är precis så mycket den kostar. Antingen vill du köpa maskinen, då får du göra det, eller så vill du inte göra det. Valet är ditt, var så god.”
    ”Ah”, sa han dramatiskt, ”det är så dyrt”.
    ”Du vill alltså inte ha maskinen då.”
    ”Ah, nana.”

Sen skulle han ha den då.
    ”När jag kommer med lastbilen och levererar den till dej, ska jag ha pengar i handen, kontant, annars tar jag med mej maskinen och åker” sa jag till honom. Jag var mycket tydlig på den punkten.
    När dom satt i bilen och rullade ner sidorutan, ropade han.
    ”Om den här maskinen inte funkar, så vet jag var du bor.”
    Jävligt otrevligt. Så säger man inte. Jag skulle ha gått fram till honom och sagt
    ”Far åt helvete med dej.”
    Men det gjorde jag inte. Och Micke ville ju ha kunden också.

Jag hyrde in Lillebil för det här, en transportfirma. Vi körde fram till Mariatorget och jag ringde.
    ”Nu är vi här. Du kan komma ut och titta, maskinen står på flaket.”
    Bilen hade baklift och chauffören fällde ner luckan bara så pass mycket att man kunde se maskinen.
    ”Här står maskinen. Var är pengarna?”
    ”Jahou, ånej, du vet…”

Texten är en av flera   smakbitar   ur Ⓒ   Gul  jonne  , en biografisk roman om kocken och maskinisten Henrik W Törnqwist. Kapitel MASKINIST I EGEN LÅDA, Bodknoddar. 

    

Det hettade till. Han hade sina kompisar med sej. Dom satt inne på serveringen och nu reste dom sej och kom ut och gormade.
    ”Vafan, du måste lasta av maskinen”, sa dom.

Det blev ännu hetsigare.
    ”Stäng flaket”, sa jag till chauffören. 

    Han blev så rädd så han stängde flaket och låste in sej i hytten.

En kille kom fram till mej och tjafsade.
    ´Så här kan vi inte ha det, nu får det vara slut på det här.´
    Jag gick fram till honom och ställde mej helt nära, ansikte mot ansikte, och skrek.
    ”Ska du köpa den här maskinen?!!!”
    "Aae, mummel."
    ”Men svara då, det är väl bara ja eller nej, är det du som ska köpa maskinen?”
    ”Nej”, sa han då.
    ”Va fan har du här att göra då? Dra åt helvete med dej. Jag gör inga affärer med dej. Stick bara.”

Folk på gatan tittade.
    Jag vände mej till Rashid.
    ”Du har inga pengar och du vet vad som gällde. Nu är det här kört. Vi åker nu. Ring inte mej nåra fler gånger.”
    Och så gick jag iväg. 

Då började dom dra i kläderna.
    ”Nej, nej, nej.”
    Dom märkte att det inte gick längre.
    ”Jag ska fixa pengar”, sa Rashid.

Då skällde jag ut honom.
    ”Du visste vad som gällde och du har inga pengar. Är du dum i huvudet din fan!”
    ”Mummel mummel”, in på banken som låg tvärs över gatan och det var ingen kö då, så han fick ut en växel, som han gav mej och vi lastade av maskinen.
    ”Nu är det klart, du kan åka hem och ta det lugnt”, sa jag till chauffören.
    ”Ska jag inte vara kvar här, ifall det händer nåt. Dom är ju farliga.”
    ”Nej, nej, det är bara snack dom kör med.”

Vi baxade in maskinen och jag installerade den. Glad i hågen åkte jag och lämnade växeln till killen som skulle ha pengarna. Och jag fick en liten kickback och jag var nöjd och glad med det.

Det dröjde nåra dar.
    ”Hej, det är Rashid, va. Den här maskinen som jag betalat jävla mycke pengar för, den funkar inte. Du ska fan komma hit på en gång.”

    

Tillbaka till    smakbitar